Johann i Lausanne

jag hade under tiden skrivit ett litet inlägg om att min flickväns mor har dött. jag vet inte om någon har läst det, men jag tog bort det igen, det var faktiskt lite väl personligt.
nu ska jag åka hem, jag är nu i Zürich hos en kompis för en sista natt, i morgon biti kommer jag skjutsa min flickvän till flygplatsen(hon ska hem till korea igen) och antagligen ska jag aldrig se henne igen.
hon var en bra flickvän, hon brydde sig jättemycket. inte minst kom hon till schweiz igen för ytterligare tre veckor(efter att ha varit hemma i korea), bara för att vara med mig. vi snackar drygt 9000sek här. det känns som om jag verkligen är värt något för henne. hon lagade mycket mat till mig, delade mycket tid med mig, hon gjorde saker(…ja. jag pratar om precis det.), jag kände mig alltid älskat. inte minst hade hon fenomenala bröst. alltså riktigt stora bröst, och inte på ett dåligt sätt, utan helt underbart raka, framåtblickande, såsom de ska vara. en ren glädje att ha dem.
det här året var bra pga henne.
det känndes väldigt meningsfullt att vara med henne, det var jätteskönt hur mycket hon brydde sig om mig, hur jag var med i hennes tankar hela tiden, hur hon tänkte vad hon kunde göra för mig i princip jämt, varje dag. en underbar känsla att vara viktig för någon. det var skönt att se hur mycket hon var redo att arbeta för förhållandet, hur hon ändrade sig, var villig att vara med om saker jag tycker om.
jag träffade henne efter bara tre dagar här(jag kom alltså hit på en söndag, och träffade henne onsdagen därpå), och jag minndes henne. jag menar, jag såg henne och kände igen henne! jag kom på senare att jag tydligen hade drömt om henne, jag vet inte exakt vad som hände i drömmen, men iaf kännde jag igen hennes ansikte, så när jag såg henne så tänkte jag ”jahå, är det du…!” pga det här visste jag ganska snabbt att hon skulle vara min flickvän, så jag kunde umgås med henne med en viss självsäkerhet, och egentligen började vi direkt att spendera hela tiden med varandra. första veckorna var det ju ingen riktig undervisning, sen tog jag en kurs tillsammans med henne. hon flyttade ganska snart till ett kollektiv två min från skolan, så vi var där nästan jämt, och jag blev en slags fjärde medlem i kollektivet. min flickvän – jag gillar att kalla henne ”the body” – delade rummet(=sängen) med en österrikisk tjej, det gav ett antal roliga situationer:P vi kom hem ganska ofta under dagen när den andra tjejen var i skolan, för att ha sängen till oss, och inte behöva vara i bilen hela tiden. oj bilen:D(allvarligt, jag tror att vi bröt mot ett antal lagar i den bilen) hon fick lämna den lägenheten efter jul, vilket föll ihop med lovet, så vi åkte till sverige tillsammans(hon fick träffa alla mina djur och min mamma) och flyttade ihop efteråt. vi hade alltså nu lägenheten tills idag, det var en jätteliten etta på 35 kvadratmeter, ingen spis utan bara två kokplattor, en massa möbler lånade från kompisar, två hyllor från ikea som jag kommer behålla och ta med mig till sverige.

tillsammans med henne har jag varit i frankrike, schweiz, tyskland, danmark och sverige, vi har besökt massa sevärdheter, vi har åkt kanu, lyckats att snurra den upp och ned mitt på sjön, ändå kommit tillbaka till uthyrningen… vi har spelat massvis med dumma spel, kastat kuddar, jag har varit hennes körlärare(skitläskigt), vi har haft ett romantiskt lov på en liten berghatta, vi har besökt museer, simmat(…bla bla hennes simlärare. det var lite pinsamt. läskigt för henne.)

hur som hellst, jag kommer gråta arslet av mig i morgon på flygplatsen… och på större delen av hemvägen. men det är iaf bra gråt!
jag ser fram mot att komma till sverige igen, ett språk jag förstår, luft som man kan andas, vatten utan fluortillsats(det är äckligt och giftigt. jag kände mig faktiskt smutsig efter att duscha), människor utan överflödig attityd, en tredjedel av livskostnaderna(jag har ätit betydligt mindre här pga det), å andra sidan mat utan smak, dålig choklad. surprise: svenska osten, tycker jag, är betydligt bättre än schweiziska. den bästa är enligt mig holländska osten.
jag har blivit betydligt snällare här. när jag gick på intervjun till det här utlandsåret så sade jag att jag ville göra det därför att kulturchocken ska förändra mig, kulturchocken efter att ha kommit till sverige var väldigt positivt för mig. vi får se om det här har varit bra också. särskilt lycklig var jag ju inte här, så det är ett tecken för att jag har lärt mig mycket.
förresten har jag lärt mig att parkera, sverige är så stor att jag aldrig tyckte att jag behövde kunna det. i det här löjligt lilla landet är det lite annorlunda, det finns ingen plats för dumheter.
sverige ser jag alltså fram emot, mest pga att det är så lungt och naturlig. däremot har linköping blivit en massa otrevliga minnen för mig. jag fastställde att jag saknar ben, marija och alva jättemycket .
jag har bestämt att jag ska ta en svenskakurs på universitetet, kanske någon retorik-kurs eller nåt liknande. jag pratar ju faktiskt fortfarande tyska med en svensk accent(jag försöker säga att min grammatik är tysk, även när jag pratar svenska), och speciellt har jag aldrig lärt mig att skriva på svenska, jag har lärt mig allt jag kan om det här språket genom att prata med folk. med tanke på hur länge jag har levt i sverige, så ska det vara en högre nivå än så. plus att – såsom på egentligen alla språk – gemene mannen på gatan inte bryr sig så übermycket om ett korrekt språk.
jag har fått kompisar här, det är ett novum. förrut har jag haft såna saker som med agnes eller som med min bff mary i tyskland som jag faktiskt känner sedan 2002, dvs på extrem hög nivå. däremot helt enkelt kompisar – inte särskilt djup, inte heller så att jag blir uttråkad på hur dumt det är – det har jag inte haft. det mår delvis bero på hur extremt svårt jag tycker det är att ha konversationer med svenskar. egentligen blir det jämt en ”jahå, så är det” eller ”jo, så kan det bli,” det blir med andra ord ingen konversation från andra sidan. pratiga blir svenskar bara när de är alkoholiserade, och då oftast inte på ett bra sätt. det känns som om svenskar bara vill bli låtna i fred, de har bara ingen lust att prata. faktum att y är befolkad av, jo, ni vet, y-are, gör det kanske inte enklare:P
Amanda och olov, de gullingarna, ska gifta sig. jag kommer inte kunna komma, jag har en omtenta i mek2…
jag har bestämt mig för att bli vegan. det var dags… gud vad jag ser fram mot en massa folk som talar om för mig vad jag ska äta eller inte. såna tips kommer oftast från folk som är liiiite tjockare än jag. hör man däremot med såna som johan bergman, som alltså inte pratar utan gör, så har de inget problem alls med vad jag äter. usch vad jobbigt med folk som vill fixa andra för att inte behöva fixa sig självt.
en viss blasfemi är nog att jag fortfarande äter ägg, men det är mina höns och de har ett bra liv. jag känner inte att jag skadar någon här.
jag har också bestämt mig för att lämna facebook(vilken cancer den sidan är… inte för att den tar så mycket tid, utan pga f.d. privatsfären)
en till grej är att jag kommer ta svenska medborgarskapet.

tyvärr måste jag nämna skolan…det var en rejäl fail. jag har praktiskt taget inte klarat en enda kurs. just nu tycker jag att jag, språkmässigt, är redo att börja mitt utlandsår, nu skulle jag nog förstå vad folk säger och vad som händer i kurserna.
med tur kommer jag upp i 20hp, och frågan är om de godkänner dem i lkpg. jag har drygt 30poäng kvar från tvåan, som jag kommer, förhoppningsvist, ta under omtenta-p(problemet med dessa poäng var faktiskt mest agnes…), men då ligger jag fortfarande 40 hp bakom vad jag ska ha, och 10 hp bakom vad jag ska ha för att bli uppflyttat till fyran. det blir intressant:(:( jag hatar när det är intressant.

ann yong hasseyo=formal hallo,
tschalldschasa=good night,
jalssa=take shit well,
pap=rice, tschijassa=do, maschita, massita=delicious, hatschima=stop it,
apa=aua, pabo=idiot, aischi=shit, popo=kiss, pegupa=hungry,
anaajo=hug me, saranghae=i love you, dschada=salty, tschip tschu=concentrate!, hasa=let’s, he=do something! ne=ja, anjo=nein
må Hae=what are you doing?, napunom=you are bad, napunnyun=bad girl, schangnumoseki=really bad guy
maschitkemågå=have a nice meal, popohasa=let’s kiss

är det egentligen någon som har märkt vad som hände med värlsekonomin i år? de följande länderna har otroliga skulder och är väldigt nära att förlora marknadens förtroende(marknadens förtroende är ekvivalent med att kunna fungera som en stat): portugal, irland, belgien, italien, grekland, spanien är de officiella, de så kallade pibigs-staterna, lite mindre officielt faktiskt tyskland, frankrike, usa, kina. speciellt usa är helt enkelt insolvent, i ett antal delstaterna finns ingen utbetalning av lönerna för statsanställda längre, för att inte prata om socialtjänsterna. jag vet att de flesta y-are inte följer ekonomi-nyheterna, men en liten jämförelse med trettio-talet lär oss att det är en världsomfattande hyperinflation på väg! tack vare gud att det inte finns någon euro i sverige. jag är ärligt talat rädd för vad som händer här. och förresten, europeiska centralbanken är också insolvent. varför verkar saker fungera mer eller mindre i så fall? nåväl, å ena sidan är de insolventa organerna de samma som trycker pengarna. å andra sidan har vi en otrolig inflation i euro- och dollarländerna jämfört med tex schweiziska franken och svenska kronan(och inte minst guld, som ju faktiskt har varit en stabil valuta i 6000 år). dessutom finns ingen juridisk ram för fallet av en insolvens av ecb:n, dvs de kan ändå göra vad de vill. tex trycka mer pengar.
vi har haft ett antal rejäla revolutioner. tunesien(jag pratade med massa folk därifrån som studerar här. så grymt intressant) egypten, libyen. på gång är just nu grekland och italien(inte så mycket än). syrien håller också på, jemen, man har hört ena eller andra grejen ur spanien, men inte heller så mycket än.
japan har förrut varit en av de starkaste industrimakterna nånsin. man måste erkänna att de har hämtat sig förrut. (för den intresserade, ja, teknologin för att utlösa en jordbävning finns, den har funnits i mer än 100 år. den äldsta grejen jag vet om är tesla-vibratorn. lite yngre är möjligeten att utlösa en med en atombomb. jag vet inte vad jag ska tycka om det.) men deras avsikter att införa yen istället för dollarn som världsvaluta är iaf krossade.
usa är rent av åt helvete. de brukar hämta sig lite när de krigar, jag antar att iran är näst. jag har berättat det här med ledsna ögon för en iranier. han: ”shut up man, don’t say such things.” jag bad om ursäkt. men jo, det är us-vägen, han förstod min poäng.
världen är inte vacker just nu, och jag ser inte att det blir bättre. bäh.

jag bor numera ihop med käraste, fem cykelminuter från universitetet, jämfört med 30 bilminuter förrut. jag vill förmedla mina erfarenheter om att vara inneboende. efter att jag har bott hos en förnäm äldre dam i ett tag (i det följande kallad ”häxa”), som tom i sitt egna hus hade en hatt på sig, måste jag säga att varje ung par borde börja sitt förhållande så här. det är överraskande lärorikt. häxan ger ett antal regler såsom att man inte får laga mat i sitt rum, likaså är det förbjudet att tvätta sina saker, man får inte bada varmt, inga samlag och besökare får inte stanna över natt. tillåtet är bara att andas i viss utsträckning och ett antal månadshyror i förskott, tack så mycket. naturligtvis överträdde vi med största glädje i hjärtat varenda av dessa regler, vi tvättade och åt, vi badade varmt och låg ett antal sam. här alltså min lista med tips om att överleva som inneboende:

§1 laga mat under sängen med en elektrisk kokplatta, men bara när lamporna i hela huset är påslagna. om häxan kontrollerar strömräknaren så kan hon inte veta i vems rum strömmen förbrukas.

§2 om du använder varmt vatten, se till att efteråt använda rikligt med kallt vatten. du kan slå vad om att häxan kontrollerar vattenkranens temperatur efteråt.

§3 detsamma gäller för tvål. om du, inte förvånansvärt, använder dig av hennes tvål, torka den efteråt med en handduk.

§4 säg inte ett ord om du märker att häxan har vanan att söka igenom dina saker och kläder regelbundet och passionerat. det är ingen slump att du inte äger en enda nyckel. lägg istället en lapp mellan dina underkläder med orden: ”det finns inget att se här, din nyfikna gamla fruntimmer!” det funkar snabbt och spårlöst.

§5 om en av dina taktlösa flickvänner vill stanna över natt, så ska du guida henne till ytterdörren, skrikandes och bråkandes. sen stänger du dörren med mycket buller, o så smyger hon med dig upp till rummet igen. morgonen efter kan hon antingen rutscha nedför regnröret eller så följer hon med dig på alla fyra som schäferhund.

§6 om du har olaglig tvätt att tvätta, glöm inte att sätta på duschen och att sjunga jättehögt någon tysk(eller vad du nu kan…) klassisk låt. häxan kommer då anta att du tar en kall dusch, för naturligtvis sjunger inte en människa under en varm dusch. (undantag är bara inneboende hos häxor)

§7 vad du än gör, använd aldrig hennes toalettpapper. det är numrerad.

§8 om du städer ditt rum i en svag stund, feja inte dammen under skåpet. jag vet inte varför, men häxan blir galen av det.

§9 du får fyra kubikcentimeter i kylskåpet och lika mycket i frysskåpet. lite då och då kommer du märka att dina saker är försvunna. nej, hon har inte använt dem, hon har lagt dem utanför huset i en plastpåse. möss eller liknande finns inga, din mat är säkrad av ett antal katter. ändå har din ost – och plastpåsarna – lustiga spår av tänder.

jag skriver alltså nu från mitt kära sverige, det bästa landet i världen. härmed åker jag en gång till till schweiz. den här gången inte heller med alltför mycket bra förväntningar, men däremot betydligt mindre rädd och ledsen. jag kommer ju iaf till en massa kompisar, till en varm säng i en trevlig lägenhet, till en flickvän som saknar mig. jag vet vad som förväntar mig, jag vet var jag kan köpa saker och hur man hittar i stan och i landet, jag kan språket. typ. jag fick mitt i terminen besöka familjen, djuren, huset. min mamma fick lite souvenirs, min försäkring fick lite fakturor. de betalade den här hemresan:)
jag har pratat med en ingenjör som arbetar på siemens, jag träffade honom här på universitetet, och med tanke på min profilval och allt så frågade jag honom hur det var att arbeta där. jo, sa han, det är hårt, extremt korta produktionscykler, alltid stress för att bli klart, allting står under kvartals-, kapitals- och aktiepress. pga denna press som kommer uppifrån, så finns ingen som hellst möjlighet att faktiskt färdigutveckla själva produkterna. det enda som är viktigt är att produkten kommer ut på marknaden, inte att den är bra. han sa(jag skojar inte) att såna produkter internt kallas ”bananprodukt.” de mognar hos kunden, kunden är alltså med andra ord en betatester.
den implicerade frågan är: vill jag arbeta i en sån miljö? nope.
jag påminner om företagsfolk som ibland besöker y-puben och som berättar om hur mycket fritid och liv de har. (för de som inte förstår: de har verkligen inget. det är omänskligt) som också berättar om att man i vilket fall har betydligt mer arbete än vad man kan klara, så att man måste välja bort en del. (vilket nödvändigtvis leder till ofärdiga produkter i sin tur…)
vill jag arbeta så? nope. jag vill ha en familj, jag vill ha tid ute, jag vill ha djur, jag vill sitta med min laptop ute på min terass och se på solnedgången när jag arbetar.
det känns som om ingenjörerna inte direkt är mycket värda. visst, de får mycket lön jämfört med andra. men såna arbetsförhållanden? såna arbetstider, sådan press?
det är ju inga arbetstider så, utan det är snarare lidl-principen: man betalas för att något blir gjort, inte för tiden man lägger ner. var är lönen för de hårda(verkligen hårda) studierna?
har vi nånsin haft en självständig ingenjör på lunchföreläsning? jag menar inte detta som sarkastisk fråga, utan jag vet inte. det är ju möjligt. men jag har fått uppfattningen som om vi på liu blir drillade på att bli företagssklaver. jämt får man höra om projekt, även om nån ingenjör tas utifrån så är han från ett konsultföretag. (det låter ju först och främst inte dåligt, man är liksom självständig, oberoende av företaget, men man har ändå en stark organisation i ryggen, man står inte själv. men å andra sidan: var det inte så en gång i tiden att ingenjören var ett företags grund och bas? man respekterade honom för sitt hårda jobb. numera vill man inte själv ha de där jobbiga arbetskrafterna, man köper bara arbetet, utan att ta ansvaret. det blir i princip outsourcad.) allt detta har sin grund i att alla större företag är i princip stora banker med en liten produktionsavdelning. produkterna själva är inte viktiga längre, utan bara pengar, ränta, spekulationer, aktier. men det är ju produkterna som ingenjören ska stå för?!? jag tycker med tanke på den här biten att man ska öka sin acceptans för i:are, för har man koll på ekonomi, så har man koll på de här sammanhangen. visst, det är inte svårt att förstå och allt, men det är ändå viktigt.
oh, ja, visst, kan man säga, men det är kapitalism, vad vill du göra åt det? revolucion?
jag kan många språk, och skulle iom detta förmodligen hamna på ett jobb med mycket resor. jättejobbig för familjen?! do not want?!!
men vad skulle man kunna hitta för jobb då? utan att bli exploaterad, med humana arbetstider och en vettig betalning… finns sånt fortfarande? för tillfället skulle jag gärna vilja höra om lite självständiga ingenjörer. om upstarts kanske….
nu kommer det jag berättar om arbetsmarknadssituationen ganska mycket från tyskland och just schweiz. på företagsbesöken i mjärdevi har de flesta presenterad sig bra, de sa iaf att de gjorde mycket för sina medarbetare(speciellt prevas var lockande. jag är sugen på dem, måste jag säga:)
nuja, det var lite tankar jag hade om den biten. man fick ju höra flera ggr att profilvalet inte är jätteviktigt för jobbet sen. och med tanke på nivån så vill jag ändå göra något jag tycker är kul. så jag utgår härmed ifrån att jag även med teknisk matematik kan hålla på med kall fusion senare. hemma hos mig:P

jag känner mig lite lost här: pga schemaproblem har jag varit tvungen att strunta i modern fysik(speciellt kvantfysik såg jag egentligen fram emot nu). pga att kursen var för avancerat så fick jag välja bort elektroniken, pga att jag är yiare så läste jag bara en liten pseudomatte-fourierkurs, ingen riktig fourieranalys, och min programmeringskurs som jag läser här är snarare löjlig, lite funktional, inget objektorienterad. jag kommer i slutet av mitt utlandsår med andra ord inte kunna en enda av de grundpelarna som utgör en yare, dvs matte, fysik, elektronik, programmering. vad ska jag då välja för profil, förutsatt att jag möter poängkraven? det enda jag känner mig säker i är matte(och jag kan språk. och många av de. jag ska ta och plugga lite mer språk, jag känner att jag kan prestera ännu mer här). men vad kan en matematiker? inget särskilt praktiskt, även om matte i sig är grymt kul. bankmänniskor, statistiker, aktieanalyster och dyl är enligt mig samhällsparasiter som mest ägnar sig åt att förinta andras pengar, därmed faller finansiella matematiken också bort(riskhantering är väl också bara dumheter…var god säg emot mig, men jag kommer inte på något bra att säga om vårt banksystem). medicinsk teknik är från bordet pga att jag inte vill ta ansvaret för såna saker(jag var på besök hos sectra också, hemskt sympatiska var de inte heller. men det är inte det som är problemet, utan jag vill bara inte blanda mig in i medicinskt ansvar). när jag under öppet hus pratade med fysikprofilfolket så fick jag uppfattningen att det inte var en enda av de som inte antingen direkt utvecklade vapen, eller som åtminstone inte arbetade med militäriskt ändamål. utan mig. bildbehandlingen kräver att man kan programmera ganska bra, om jag minns rätt. annars jättespännande, och definitift stor världsdiktaturpotential i det(men det kommer man nog inte undan som ingenjör. så funkar det om man tar och lär sig programmering bara under början av fyran? var snäll, fråga.). mekatroniken, som jag kände är ganska kul och användbar(lilla pojken vill ju bygga robotar) behöver väl helt klart elektronik. men det kan jag bara ta ikapp under andra halvan av höstterminen i fyran. är det möjlig? för den tyckte jag var ganska lockande ändå. system on chip är för specialiserat, för lite, för osynlig. jag tyckte ju faktiskt att datortekniken var en rolig kurs, så man kanske ska gå åt det hållet. plus att det inte känns för svårt. vet inte.  och till sist har vi reglertekniken. den är väl också spännande, plus att jag kommer ha läst de kurserna den kräver när jag kommer hem till sverige.

det känns som att jag kommer göra samma sak som när jag valde lausanne och linköping, jag kommer konsultera tarot-korten. någon som har en idé vad man ska göra?

hälsningar till alla

update måndag.

nu väntar jag på att verkstan ska sluta luncha, så ska jag hyra en bil, åka till min mondi och hämta allt som jag har kvar i den, bland annat är det ju ändå fem jättebra däck, två nyinköpta för en månad sen. sen ska jag också åka till doktorn, x-raya min rygg och mina knän, göra en allmän checkup. jag mår iaf mycket bättre, men jag vill ju iaf veta om jag kan börja gymma igen om två veckor eller om jag faktiskt borde ge min ryggrad lite lugn o ro. det känns åtminstone ganska bra.

vad är denna chock då? jag kan säga att det inte känns som en dödschock, jag har varit medveten om allt hela tiden(inte så vanligt, fick jag höra) jag kunde inte se mig utifrån eller nåt, jag har heller inte varit rädd för att dö. jag hade ju den där momenten då jag plötsligt såg den andra bilen framför mig och insåg att jag var screwad. och jag lyckades formulera den följande tanken i den momenten: ”Vad? Det här händer väl inte. Jag menar, varför skulle det?”

Om det inte känndes som en dödschock, hur kändes det då? Aleister Crowley(ja, jag vet, inte lämpligt att citera honom. men han var inte så dum.) sa: alla människor ska vara fria som stjärnor och följa sina banor. det är mycket sanning i denna paradox, att man är fri när man följer sin bana. svaret på detta ligger nånstans mellan determinism och ansvar, men nu ska vi inte hålla på med -ismer, det är ord som filfakare gömmer sig bakom när de inte vill säga vad de menar. tänk liv: det är förändring, utveckling, att ge upp gamla inställningar och fixeringar, att hitta nya synvinklar. tänk däremot död: stillestånd, status quo, ”jag vill,” ”det är ett faktum,”fixering, bromsning. om vi går till bilden av en stjärna, så är dess eliptiska bana livets motsvarighet, ständigt ändras riktningen, målet är jämt ett nytt, utifrån sett verkar hela saken gå till sin utgångspunkt igen(människan föds, lever, dör igen…) men ändå går det vidare. om man nu kollar på vad en fixering är, när man bara har ett mål och följer det så stenhårt att man hamnar på en rak linje, som går tangential bort från våran stjärnas bana. vad händer nu? jo, man får en spark i röven.

och det är så det kändes, det är det jag menade med förra inläggets formulering, att jag hade blivit ”satt på plats.” jag har fått på käften, jag har blivit sparkat tillbaka till banan, så känns det. men vilken fixering kan vara så stark att det behövs så sjukt mycket energi, såna mängder med kraft för att visa vart det går egentligen? jag tror att svaret är väldigt väldigt väldigt uppenbar…

jag ska försöka berätta lite om mitt liv här. jag pluggar väl någorlunda bra, bland annat för tio hp masterkurser(jättekul! äntligen pluggar man nåt annat än bara teori) tillsammans med min lilla fruntimmer, hon gör nämligen master i it.  vi äter oftast tillsammans och lagar mat för varandra, så vi spenderar jättemycket tid med varandra. mesta delen av min fritid är jag också hos henne, hon bor nämligen två min från skolan och har världens utblick over sjön och på bergen. min aktuella serie är friends, men jag är redan i nionde säsongen, så det är snart förbi. är det nån som har en idé för en ny? (inte himym, 212, bbt, 70′s, osv, de har jag sett.) jag letar också efter en ny dramaserie, sedan buffy(och alla whedon-serier) har jag inte hittad något som verkligen fångade mig. jag ska försöka den nya dr. who dock:) för övrigt så gymmar jag mycket, nästan varje dag två timmar, äter bra. besöker ibland andra städer i lilla schweiz tillsammans med de andra utbytesstudenter.(de bilderna finns ju på facebook. lägg speciellt märke till bern, och den bebis-ätande statyn mitt i den staden. vi åt på mcdonalds 20m från den:) jag spelar också star trek voyager: elite force :D det är också en grej: spel som är yngre än åtta år fångar mig inte heller.

update tisdag.

dessa mardrömsbilder har jag tagit åt försäkringen.

stackars lilla mondi. vi, dvs min ängelslika mamma och jag, letar efter en ny bil till mig i prisläget 5000kr. kanske en lada niva. den skulle överleva en atombomb, den skulle förmodligen överleva mig. motpartens bil var förresten en mercedes-benz ml 350. vi pratar om 800.000 sek och mer för bara den… jag hoppas att min försäkring är lika snäll som den har varit tidigare.

jag försöker nu rädda lite grejer från min mondi, såsom däck, möjligtvis dragkulan och bromsarna. jag får se vad som är möjlig. inte minst har jag en mitterminstenta på torsdag. den är öppet(=böcker, anteckningar osv är tillåtna) så den lär inte vara jättesvår, men jag har inte hunnit plugga till den än. jag hade en tenta i torsdags, sen olyckan i fredag, det var planerat att plugga till nästa. o sen är det igen en tenta på måndag. det är inte jätteallvarligt eftersom dessa tentor är snarare duggor, men kursarna blir inte enklare om man inte klarar sig på dem.

hur ska man börja det här? jag har haft en väldigt svår bilolycka, jag körde frontal in i en mercedes suv, han med 60kmh, jag med tjugo. herregud, vilken spark i röven. vi snurrade några varv över bilvägen, stannade. jag har förmodligen aldrig haft så mycket adrenalin i blodet. i drygt två minuter hade jag inget annat än skrik i huvudet, och om jag minns rätt så skrek jag också på riktigt ett bra tag, jag var rejält hysteriskt. båda bilar är en meter kortare och helt åt norden. till den långa listan av det jag kan vara tacksam för kommer nu att jag inte bara överlevde det här, utan jag är nästan oskadat. tack vare gud var jag själv i bilen, jag har nämligen bara en krockkudde på förarsidan. jag har ont i ryggen, såsom man får när man lyftar för tungt, ont i bröstet som om det ligger en cementsäck på den. ingen annan är skadat heller, och inte minst var polisen väldigt snäll(det behöver de absolut inte vara, de är nämligen helt sjukt trevliga i sverige)…
gud vilken chock, som med en åtta-kilos-hammare på pannan. jag såg allting dubbelt… äventyr är så mycket roligare när man läser om dem i böckerna. det hela hände förresten idag, ungefär vid klockan sex. nuja, det kommer nu ta upp min helg och närmaste tiden, att fixa försäkringsgrejerna, att fixa bus och tåg, att hämta mig från min hysteri.
varför hände det här?
nuja, en annan update:
tjejen från förra inlägget och jag är tillsammans. det tog mig mycket tid att kunna tillåta det, men det är väldigt berörande hur mycket hon tycker om mig, för att inte säga älskar mig. jag kom på hur det här skulle hänga ihop med agnes, hur jag inte trots, utan på grund av agnes skulle kunna vara med henne. men det vill jag inte förklara. iaf sitter jag ändå och gråter och sörjer för agnes varje dag.
vad är en chock? varför finns den, vad vill den lära oss? jag har kommit på lite bra svar, ska kanske lägga in de snart. chockarna har kommit i en otrolig frekvens i år. jag minns inte ens första halvan av året, men först agnes som dumpade mig(vilket faktiskt var tio ggr hårdare än dagens chock. det säger jag inte för att hålla på, det är bara sant), sen när jag kom hit och började utlandsåret(tack till agnes som har varit en bra vän och tröstat mig och övertalat mig att ändå ge det en chans), nu det här… vad det här har satt mig på plats, alltså. jag skakar i hela kroppen. jag ska skicka ut till er alla att jag har skrivit det här och beställer härmed en massa bra tankar. jag behöver dem:). eller jo, den sista smileyn var inte helt så glad.
tack till min lilla mondeo, som offrade sig för mig, tack till min skyddsängel, som, som så ofta, håller sin skyddande hand över mig, tack till agnes för de underbara åren. tack till min mamma, som kommenterade: ”nuja, där har du haft lite kontakt med livet.” tack till världen, att den finns.

puss

franskakursen är klarat, fick motsvarande en femma(5,5 av maximalt 6 i betyg alltså), nu hade jag en veckas lov, på tisdag börjar skolan på riktigt.

under denna lovvecka har jag umgåtts med en massa utbytesstudenter och slutligen förstått vad som är så kul med att åkå utomlands. folk kan ju faktiskt vara roliga. jag minndes också på nytt varför jag led i sverige i början, det är helt otroligt svårt att prata med er. jag gillar faktiskt att prata. jag gillar också att ha kul, men svenskar verkar ha ett sätt att umgås, och ett enda. alkohol… jag var ofta väldigt avvundsjuk på dig, amanda, därför att ni jämt gör massa roliga saker, åker till ställen, idrottar o har kul, istället för att sitta hemma framför datorn jämt. jag håller på att försöka hitta en danspartner här, för att lära mig salsa.

i onsdags har jag träffat herbie. för den outbildade: herbie är en disneyfilm från typ 1969, huvudkaraktären är en volkswagen bubbla med en själ. jag älskade denna bil… nuja, jag stannade, lät herbie köra förbi, åkte efter den och tog några bilder. jag älskar bilen fortfarande som jag märkte, för när jag såg den fick jag världens gåshud, sen när jag jag hade tagit bilderna och åkte därifrån så grät jag i hela 20 min. det har varit en väldigt väldigt väldigt lång tid sedan jag grät av en bra anledning. så himla skönt det var att träffa honom.

herbie, originalt med sina stripes. på sidan och framsidan står nummer 53. i andra filmen kallas han därför också ocho, dvs åtta(=5+3. ja.)

lägg märke till att jag ler. eller iaf är jag glad.

för filmen ställde man ett antal bilar på ett offentligt ställe, och folk gick förbi utan att veta att det var ett casting, de kollade kritiskt på bilarna, sparkade på däcken, bara när de såg bubblan så började de le och tom ibland klappa bilen. på det sättet valdes bubblan till huvudkaraktären. jag drömde om en sån bil sedan jag var typ 4… minns inte när jag såg filmerna för första gången. nån gång kommer jag ha en sån, med färgena, med nr 53, o han kommer också ha en själ. o jag kommer högt sjunga denna låt: http://www.youtube.com/watch?v=KCy7lLQwToI

i torsdags var jag i evian, en lite fransk turiststad på andra sidan om genèvesjön. inte så hemskt intressant så, men de har den välkända eviankällan, evianvattnet kan man ju köpa i hela världen. den källan är mitt i stan o vi gick ditt o fyllde våra flaskor(det är alltså helt fritt tillgängligt för vem som hellst) o träffade en kvinna som bodde där o som precis hade fyllt sina sex flaskor. jag frågade, ja, hon gick verkligen dit varje dag o hämtade vatten. egentligen ingen stor sak, med tanke på att jag själv höll på och bar vatten från brunnen till huset varje dag på vår gård för 15 år sen. men jag tyckte det var kul att folk gör sånt mitt i stan i ett land som inte är så landligt som sverige(vet inte om ordet landligt existerar, men jag menar alltså glesbefolkad, inte massa städer…).

jag har träffat en koreansk tjej(…sydkorea), som jag dejtar. härmed har jag alltså gjort en sak med en annan tjej än henne som jag trodde var min fru, en sak som bibeln vackert omskriver med orden ”att bevittna varandra” eller ”att erkänna varandra.” ändå en upplevelse, men åndå också en upplevelse som jag så hemskt gärna hade slupit… vi får se vad det blir av det här. vad betyder detta? har jag släppt agnes? nope. det var(=är) extremt bra för egot(tydligen har jag lärt mig mycket under mina år med prinsessan), men mitt ego är inte så hemskt viktigt för mig, snarare motsatsen.

efter fyra månader gråt och åtta månader fail hade jag det riktigt kul i några dagar nu.

tack till er alla!

nu bor jag drygt 30km från universitetet. ärligt talat vet jag inte vad jag hade gjort utan bil här. min utsikt är tyvärr inte så skönt som den hade kunnat vara, jag är mitt på landet o ser på en massa fält med mais istället för Lac Leman(=genève sjön) och bergen. min värdinna är dessutom ganka snäll och verkar inte vara konstig eller häxig eller nåt. man har ju hört allt möjligt…

denna utsikt har jag inte.

utan denna. visst är det synd om mig.

jag bor jättefint vill jag säga. mår någorlunda bra nu. skulle väl må jättebra om det inte var för hennes skull, men när nu det kommer ändra sig. nu läser jag en franskaintensivkurs, så jag har massa fritid, de egentliga kurserna börjar inte förrän den 21 september. försöker alltså vara social och se lite av staden. @Li, jo, den kan väl vara ganska fin, den här staden. det var mest jag som mådde dålig. på en skala från ett till tio, där ett är london och tio är st. petersburg tror jag att lausanne kommer upp i sju poäng(hamburg i nio:). sen var ju det första jag såg alla dessa fula betongbyggnader på universitetet, allting mörk och rätvinklig och steril. överklassdelen av staden är ju faktiskt fin! på campus i lkpg finns ju massa kaniner och ibland rådjur, har du nånsin sett såna här? djur verkar överhuvudtaget inte vara populära här. min värdinna har sympatisktvist en katt som jag brukar gosa med, så att jag inte behöver leva helt abstinent.

förresten vill jag be om ursäkt för mina inläggs kvalité. jag har aldrig lärt mig skriftsvenska.

har lugnat ner mig lite. tänkte på hur jag var avvundsjuk på dig, alva, för att du kom fram o blev upphämtat. tack vare att min mamma känner nån i hamburg som känner nån här så har jag ett ställe att sova tills på söndag iaf. hälsningar till amanda och olov också.

det märks nog att jag inte har rest förrut, känslan att inte ha ett hem att gå till var helt ny för mig. hade nog mått bättre om jag hade känt det sen innan, än så länge var det bara att åka till et ställe o så öppnade man dörren o var i huset, om det var nu i tyskland eller sverige.

nu när jag har kontakter här känns det iaf som om jag kommer komma vidare ang ett boende. många människor här har mycket plats, bor ensamt i ett hus med sju rum, men de vill inte hyra ut, de är rika o behöver inte, medan det finns drygt 5-600 utbytesstudenter utan lägenhet i stan. jag kan förstå de, jag gillar också att ha mycket plats för mig själv, o vem vet vad nån student som jag inte känner gör med mitt hus…

i förrgår ringde jag till ett slags kloster o de gick med på att jag skulle få ett rum tills den första september, men när jag ringde dagen efter så märkte de att jag var en kille. ja, jag låter som en tjej på telefon. de tog iaf bara kvinnliga studenter där.

för övrigt tänker jag på henne. jämt.

tack för de snälla kommentarerna, hoppas ni har det fint hemma i lkpg(o var ni alla nu är där ute i yivärlden). fast inte för fint, så att ni inte glömmer att var tacksamma. kram